Troed Troedsson, ”Paradigmmäklarna” skrev en bok för ca 10 år sen, ”Don´t Panic”. Men nu är det kanske dags.
Av skolan förväntar man sig att den ska ge kompetens, börjar Troedsson. Kompetens defineirar han som vadsomhelst som hjälper en individ att nå sina mål. Ett vackert ansikte är kompetens i en miss-tävling och starka muskler var kompetens i många tidigare samhällen. Föräldrar vill att deras barn ska ha mera kompetens än de andra. Därför vill man att de ska jobba bra i skolan. Skolan har haft något att ge, genom ett kunskapsförsprång jämfört med det omgivande samhället. Det här har varit sant i 200 år. ”Skolläraren” hade förkrossande kunskaper i lokalsamhället. Men det har blivit mindre och mindre på det sättet. Och om denna skillnad är mindre, så följer också mindre dynamik med skolan i relation till det omgivande samhället. Det här ser vi på fler områden, T ex politiker är nu ofta betydligt mindre utbildade jämfört med sina väljare.
Ungefär 1990 menar han var sista året på eran “knowing where others didn´t”. Då kunde flygbolag tjäna pengar helt enkelt på att kunna driva flygbolag, vilket inte alla kunde. Nu verkar alla kunna det(!?)…och vad alla har och kan är billigt. Komparativt sett värdelöst.
Funktionalitet är inte längre det avgörande i en produkt eller tjänst. Flygplanen fungerar oftast och störtar inte. Konkurrens handlar istället om subjektiva värden, att förstå vad människor tror att de vill ha. Det är lätt att bygga ett kunskapstorn om man bygger det smalt…
Förr var strategin specialisering, vilket krävde långsiktiga relationer och noggrann planering. Nu handlar strategi om att kunna hantera komplexa sammanhang – att förstå hur allt passar ihop? Kraven blir att bemästra snabba beslut och anpassningar – det går inte förbereda sig, man måste ha beredskap.
Förr byggdes personligt välstånd på sikt i ett livsperspektiv, genom att t ex bli ingenjör och kämpa på med specialisering fram till sin pension. Nu handlar det mera om: Var är det mest spännande att vara med just idag?
Specialiserarna försöker dock hindra komplexitets-människorna. Ett exempel är mobiltelefonabonnemang. Visst vore det bra om du alltid fick tillgång till det bästa mobilnätet på ett särskilt ställe (som det sker genom roaming när man åker utomlands) – men telefonoperatörerna vill inte ha det så. De säger istället: Du får telefonen gratis om du aldrig använder annat nät än vårt…
Skolan är likadan, man binder upp och försöker specialisera – men vad skulle hända med utbildningssystemet om vi funderade på det ur nya perspektiv? Hur får vi ungdomar att vilja vara just här, just nu?
Frågan kommer fram: Kan man ändå inte tänka sig att det är de studenter som tycker att en kurs är tråkig, som är de som sen blir framgångsrika i detta ändå? Nja, inte i framtiden tror Troedsson. Har man tråkigt sticker man.
Reflexion: Intressanta observationer, och en del man inte tänkt på. Men lite generellt och svepande tycker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar